Atenisk hoplitkriger från Peloponnesiska kriget

I den här bloggen tittar vi på utrustningen för den atheenske sjö-hopliten Pelagios år 415 före Kristus. Han seglar tillsammans med arméledaren Alcibiades på en trirem till Sicilien för att belägra stadsstaten Syrakusa, som en del av Det peloponnesiska kriget. Under andra halvan av femte århundradet f.Kr. var den grekiska världen nämligen i grepp om en allomfattande konflikt mellan Aten och Sparta, som utkämpades långt bortom halvön.

Hoplieten och polisen

I antikens Grekland stod polisen (och medborgarskapet däri) centralt i samhället. Manliga medborgare i dessa poler hade förutom ekonomiska privilegier också speciella rättigheter. Så fick de delta i exklusiva religiösa ritualer och på olika nivåer medverka i den politiska sfären av sin stadstat. Medborgarskapet i polisen kan jämföras med krigarklassen i andra indo-europeiska samhällen. Precis som dessa besläktade folk var det grekiska samhället hierarkiskt och uppdelat i klasser, där ingen åtskillnad gjordes mellan krigarklassen och religiös klass. Medborgarskap av en polis var därför inte bara ett privilegium, utan medförde också förpliktelser. Den största av dessa var en form av militär värnplikt för manliga medborgare: om du var medlem i stadsgemeenskapen måste du också kunna försvara den. Denna koppling mellan politiska rättigheter och militära skyldigheter fungerade också åt andra hållet: den atheenske demokratin uppstod nämligen från att roddarna på den atheenska flottan, eftersom de fick inflytande från statsmännen Solon och Kleisthenes, just för att de kämpade för sin stad.

Hopliterna var som soldater-medborgare i sitt dagliga liv böndor eller hantverkare med juridisk person, som själva måste samla in sin egen vapenuppsättning och under krigtider mobiliserades för att slåss för sin polis. Detta var inte alltid fallet: Spartanska hopliterna var ett undantag eftersom de även under fredstider nästan enbart sysslade med politik och krigskonst. All annat arbete i det spartanska samhället utfördes nämligen av Perioikoi och Heloterna, underklasser av icke-medborgare. På grund av deras starka kultur av småskalig autonomi, konkurrens och självbestämmande var grekerna starkt emot all form av utländsk dominering; de såg detta nämligen som en form av slaveri jämfört med den grekiska "friheten". Denna frihet gällde dock inte för den nedersta (arbetande) klassen; de tillhörde landet och hade ingen juridisk person.

Poler som Aten och Sparta hade sin egen styrelseform och stadsidentitet, men delade en gemensam grekisk kultur av ömsesidig konkurrens. Dessa städer styrde nämligen över omgivande land och kom ständigt i konflikt med varandra om makt och territorium. Varje sommar var en "krigssesonm", där städer utkämpade dessa konflikter med varandra. Detta gjordes i strider där sköldmurarna (falanx) från båda sidor möttes och pressade tills en av de två linjerna bröts. Sättet på vilket hopliterna kämpade i dessa strider gjorde att deras gemensamma identitet stärktes: de fullgjorde tillsammans med vänner, familjemedlemmar och bekanta sin samhälleliga skyldighet och beskyddades av skölden från soldaterna (och medborgarterna) bredvid dem. Genom denna starka stridskulturs kultur värderades inte bara individuell hjältemod av grekerna utan också ett slag av kollektivt hjältemod för stadsgemeenskapens prestige.

Det atheenska imperiet

Efter att grekerna hade jagat ut Persiens armé under Xerxes år 480 före Kristus från den grekiska halvön, fanns det ett stort intresse bland grekerna att bilda en defensiv allians som kunde förhindra en ny invasion. Aten tog initiativet genom att bilda denna allians år 477 f.Kr.: den så kallade Deliska sjöförbundet (även kallat "Delisk-Attiska sjöförbundet").

Sjöförbundet ställdes upp av Aten som ett samarbete mellan jämlikar, men existerade i själva verket för att skapa atheensk hegemoni över Egeiska havet. Inte alla stadsstater kunde tillhandahålla trupper eller fartyg och därför ålade Aten dem ett ekonomiskt bidrag till förbundets kassa, först sparad på ön Delos och senare på den atheenska Akropolen. Denna kassa användes för att bland annat bygga upp den atheenska flottan och de enorma befästningsverk mellan Aten och den helt nya hamstaden Pireaus, de så kallade "Långa murarna". När kriget med Persien avslutades år 449 f.Kr. fortsatte Deliska förbundet att existera, även om det ursprungliga syftet med alliansen hade försvunnit.

Genom att utöva ekonomisk och militär påtryckning på mindre poler spred Aten sitt demokratiska system. Nya kolonier och stadsstater som med atheensk hjälp antog detta politiska system blev lojala mot Deliska förbundet. Den atheenska flottan och demokratin erbjöd möjligheter för fattigare grupper att få politiskt inflytande. Härigenom uppstod starka demokratiska (och därmed atheensk)-vänliga rörelser i många grekiska stadsstater inom och utanför förbundet. Genom denna maktpolitik blev Aten det ekonomiska, politiska och kulturella centrumet av den grekiska världen.

Härskarna av aristokratiska och oligarkiska poler kände sig hotade av denna utveckling och fruktade för att förlora sitt aristokratiska system och självständighet. De bildade en motpol mot Aten, det så kallade Peloponnesiska förbundet med Sparta som ledare. Ett kallt krig uppstod i den grekiska världen: Sparta mot Aten, aristokrati mot demokrati. Dessa alliningar stod också militärt mycket asymmetriskt mot varandra. Så hade det Deliska förbundet långt den största och mest utvecklade sjömakten, men hade det Peloponnesiska förbundet det starkaste landarmén.

Det peloponnesiska kriget

Kriget bröt ut år 431 f.Kr., när spartanerna marscherade fram med en armé genom Attika för att belägra Aten och hamstaden Pireaus. Atheenarna skyddades av de Långa murarna, men året efter drabbades de av en allvarlig pestepidemi. Denna orsakade 30 000 dödsfall, inklusive Perikles, den atheenske statsman som hade spelat en stor roll i att bygga upp den atheenska makten. Under de följande tio åren kämpade Aten och Sparta med varandra på fastlandet, men från dessa konflikter kom ingen avgörande vinnare. Därför utlystes en tillfällig vapenstillestånd.

Den andra fasen av kriget började år 415 f.Kr. då Aten under ledningen av Alcibiades försökte erövra Syrakusa, den spartanska allierade i Sicilien. Denna expedition misslyckades dock så fruktansvärt att den atheenska flottan och arméstyrkan nästan helt förstördes. Med svansen mellan benen flydde atheenarna tillbaka till Grekland för att likna sina sår och snabbt bygga upp en ny flotta. Under tiden utvecklade spartanerna också sin egen sjömakt, nästan lika stark som Atens. De gjorde detta med hjälp från sin gamla fiende; persiske kung Darius II stödde dem med en stor mängd silver, i hopp om att han kunde återerövra delar av Anatolien från det atheenska imperiet. Vid nästa sjöslag skulle atheenarna fortfarande ha en större flotta än spartanerna, men deras hegemoni över Egeiska havet var bruten.

Den berömde spartanske sjöamiralen Lysander lokade därför atheenarna år 405 f.Kr. i en buskad genom att strypa deras spannmålstillförsel och förstörde atheenska flottan i sjöslaget vid Aegospotami. De hopplösa atheenarna trycktes därefter tillbaka till sina Långa murar, men denna gång höll de inte belägeringen länge ut. År därpå gav det utsvultna Aten sig till slut efter nästan 30 år långt krig där hela den grekiska världen hade dragits in.

Även om stadstaterna Thebe och Korint argumenterade för att förstöra staden och göra den atheenska befolkningen till slavar, var Lysander starkt emot detta. Han påminde dem om att Aten hade spelat en viktig roll i Persiska kriget och valde att göra Aten till en oligarkisk vassalstat för Sparta. Detta hände också; även om det inte dröjde länge innan atheenarna skulle göra uppror i namnet på sin demokrati.

Kläder

Pelagios bär under sin vapenutrustning en tunnika, ett skärp och ett par enkla lädernsandaler. Om det börjar regna eller om han har det kallt till sjöss bär han sin tjocka ullmanteln.

Chiton (tunnika)

Grekiska tunikor var gjorda av linne, ibland också av ull. Tunikan som Pelagios bär under sin vapenutrustning har långa ärmar, men på de varmare månaderna bar greker ofta lätta plagg som lämnade deras armar och axlar nakna. Klassiska greker bar ingen byxor under sina tunikor, eftersom de såg dem som barbariska.

Se produkt

Sandaloi (sandaler)

På grund av det varma, tempererade klimatet bars sandaler (sandaloi) som dessa i klassiska Grekland och resten av medelhavsregionen. Även om Zeno bär enkla militära sandaler som är mindre öppna för att bättre skydda fötterna, fanns det i antiken ständigt nya modetrender för sandaler som bestämdes av det moderiktig Aten.

Förutom sandaler bar man från femte århundradet före Kristus också en sorts snörarskor (såsom endromis och embades) och på vintern sockor av filt (piloi) för att hålla fötterna varma.

Se produkt

Skärp / bälte

För att forma tunikan användes både enkla lädersbälten och tygskärp.