Romerska legionen: Den senare principatperioden

I denna blogg går vi in på det romerska legionet under 200-talet e.Kr. Denna period kännetecknas av den stora krisen som också är känd för sin militära anarkism.

Krisen under 200-talet

Det romerska riket var under Hadrianus (117–138) på sin största. Från 200-talet tvingades Rom i stället för att föra krig och erövra nya territorier i allt större omfattning in i defensiva ställningar av plundrande fiender och inbördeskrig. Detta torkade ut den väsentliga inkomstkällan som erhölls genom att plundra fiendens länder.

I stället för det öppnades landsbygden för ekonomisk förödelse av plundrare. Regelbundna inbördeskrig bidrog till att utarma legionets manskap, och rekryteringen av ersättningssoldater satte ytterligare press på den arbetande befolkningen.

Korruption och inflation

Den romerska aristokratin utvecklade en kleptokrati där makt och egenintresse stod i fokus. Även legionerna deltog i detta. Förutom sin löning fick soldaterna bonusar, till exempel vid tillsättningen av nya kejsare eller av Tribuni eller Consul som ville säkra sin makt. Denna bonuskultur ledde till att legionärens lojalitet låg hos den som gav bästa bonusen. Krig innebar bonusar och därmed skapade legionerna sitt eget arbete. I tider utan yttre krig skydde de inte att utse sin egen general till kejsare och starta ett inbördeskrig. Legionet behövde allt större mutningar för att förbli lojalt. Septimius Severus höjde därför legionärernas löner och gav betydande donativ till trupperna. Men den stora och ständiga ökningen av dessa utgifter orsakade problem för alla hans efterträdare. Hans son Caracalla höjde återigen den årliga lönen och gav legionet många förmåner i enlighet med sitt fars råd för att behålla deras lojalitet.

En liknande form av mutor kan ses i populistisk bröd och spel och andra politiska kampanjer. Detta ledde bara till ännu mer korruption och inflation.

Därför var 200-talet e.Kr. en period då det romerska riket nästan kollapsade under det kombinerade trycket från upprepade utländska invasioner, inbördeskrig och ekonomisk inflation.

Tronpretendenter

Under krisen fanns det minst 26 personer som gjorde anspråk på kejsartiteln, oftast framstående romerska generaler som gjorde anspråk på kejserlig makt över hela eller delar av riket. Ett liknade antal män erkändes under denna period av Senaten som legitima kejsare.

Det delade riket

Vid höjdpunkten av krisen 268 hade riket sönderfallits i tre konkurrerande stater: det galliska riket (med de romerska provinserna Gallien, Britannien och tillfälligt Hispania), Palmyraiska riket (med de östliga provinserna Syrien, Palaestina och Egypten) och däremellan det romerska riket, med Italien som maktcentrum.

Bildningen av en jämbördig kultur i det romerska legionet

År 212 e.Kr. skaffade kejsare Caracalla genom sin Constitutio Antoniniana medborgarskap åt alla fria invånare i det romerska riket. Detta innebar att det inte längre gjordes någon skillnad mellan medborgare, som huvudsakligen var etniska italienare, och icke-medborgare (peregrini). Detta resulterade i att alla fria medborgare kunde delta som legionär i legionet. Från detta ögonblick togs skillnaden mellan legionärer och auxilia-trupper bort varvid båda började likna varandra allt mer. Detta innebar också att överordningen och den tillhörande prestationskulturen blev mer centrerad omkring individen än omkring etnicitet. Därför blev det viktigt att värva mer specialiserade trupper från foederati, allierade av det romerska riket från icke-romerska områden. Foederati var långt ifrån alltid pålitliga och mellan 300-talet och 500-talet växlade relationerna med dessa folk regelbundet mellan allians och krig.

Stora förändringar

Både försvinnandet av auxilia och tillströmningen av foederati fick allt större påverkan efter andra hälften av 200-talet e.Kr. Legionärer från första hälften av 200-talet var fortfarande igenkännliga som den stereotypiska "legionären", detta förändrades under andra hälften av 200-talet e.Kr. varvid en blandningskultur mellan romersk och huvudsakligen germansk uppstod. Denna förändring kunde ses i allt från kläder, konst och rustning.

Konflikter vid gränsen

På grund av många interna konflikter var de romerska legionerna inte längre i stånd att försvara rikets gränser på det sätt som tidigare gjordes. Detta ledde till flera invasioner från "barbariska folk". Det fanns återkommande invasioner vid Rhen- och Donaugränsen av stammar, inklusive de goter, vandaler och alemannier, såväl som attacker från Sassaniderna i öster.

Utrustning för "legionärer"

Under första hälften av 200-talet e.Kr. förändrades legionärens utrustning. Detta var möjligen delvis en följd av de germanska influenserna i legionet. Legionärer från denna tid var fortfarande igenkännliga som den "stereotypiska" legionären, medan detta skulle förändras under andra hälften av 200-talet.

Runt denna tid började galea-typhelmen allt mer ersättas av Niederbieber-typhelmen. Dessa hjälmar var mer slutna, varvid kindskydden skyddade en större del av ansiktets sida. Även ögonbrynskyddet blev bredare varvid denna kant allt mer erbjöd skydd mot nedåtslagna slag och fallande projektiler som senare medeltida kittelhatt. Även om det ursprungligen hävdades att denna helmtyp uteslutande användes av kavallerister, är detta felaktigt. Även infanterister använde dessa hjälmar, endast helmarna med maskvisir användes förmodligen enbart för kavalleri-ändamål.

Lorica segmentata förblev i användning men blev allt mindre använd. Lorica squamata och lorica hamata eller ringbrynja var populära bland både infanterister och kavallerister.

Scutum var fortfarande i bruk fram till andra hälften av 200-talet, men fasades sedan ut för en oval sköldtyp.

Runt denna tid var den pilum försedd med en extra bred boll, möjligen för att hålla denna kastspjut rakt i luften eller för att ge mer genomslag.

Detta var den sista perioden då vissa modeller av den gladius användes, därefter ersattes denna helt av den längre spatha. Klädedräkten för "legionärer" från denna tid var starkt påverkad av germaner, byxor blev acceptabla, kortare tunikor och germanska mantelstylar användes också.

Leveransen av mer skyddande och dyrare rustning till legionärer var förmodligen på grund av icke-militära skäl: legionet betonade sin sociala överlägsenhet, precis som det gjorde med högre löner. Under 200-talet, när alla peregrini fick medborgarskap och legionärer därmed förlorade sin sociala överlägsenhet, försvann lorica segmentata och scutum.

Under 200-talet verkar segmentata ha fasats ut och avbildas trupper med ringbrynjor (huvudsakligen) eller skalrust, standardrusningen för auxilia från 100-talet.

Slutet på krisen

Aurelianus regering (270–275) markerade en vändpunkt i denna krisperiod. Aurelianus lyckades återförena riket genom att besegra de två separatistiska staterna och genomförde en rad reformer som hjälpte till att återställa viss stabilitet i den romerska ekonomin. Slutet på krisen betraktas som det ögonblick då Diocletianus tillträdde makten 284 och helt reformerade den romerska kejserliga regeringen, ekonomin och legionet. Särskilt militärreformerna ses som en avgörande vändpunkt i den romerska historien, varvid perioden av Dominatet började.