Denna blogg följer den romerske legionären Titus från trettonde legionen år 49 f.Kr.. Han har tillsammans med sin feldherr Gaius Julius Caesar överskritt Rubicon och gör sig beredd att möta den fientliga generalen Pompeius' armé på slagfältet. Rom står på randen till ett nytt inbördeskrig: även om Titus är lojal mot Caesar fruktarkhan att den period av konflikt som han kämpat genom hela sitt liv kommer att göra slut på den romerska republiken.
Den romerska republikens höstdagar
Den sena romerska republiken hade en annan form av demokrati än vad vi har idag. Endast manliga romerska medborgare hade rösträtt och juridisk handlingsförmåga. De lägre klasserna i samhället hade mycket låg inflytande med sin röst. De var beroende av sin husbonde för politiska angelägenheter, vilket innebar en klient-patron-relation. Dessa relationer var baserade på kosmisk ömsesidighet och medförde förpliktelser. Ju fler klienter en patron hade, desto mer anseende och politiskt inflytande kunde han utöva. Samtidigt var det skamligt för en patron att låta sina klienter leva i fattigdom. Han skyddade dem i juridiska tvister och fungerade som bank. Denna klient-patron-relation var frivillig och båda parterna kunde avsluta samarbetet.
Under den sena republikens historia spelade legionerna en viktig politisk roll. På grund av arméns professionalisering varade kampanjerna längre och legionärer blev beroende av sin löning och krigsbyten från sin general för sitt försörjande. Detta gjorde dem lojala mot enskilda militärledare, vilka de såg som sina patroner. De var dock inte lika lojala mot den romerska senaten.
I den sena republiken hade det förekommit en rad politiska konflikter mellan (enkelt sagt) två olika politiska grupper: populares, som förespråkade jordreformer och större politisk deltagande från plebs och proletariat, eller den aristokratiska optimates som var emot detta. Inbördeskrigen tog slut med optimates-generalen Sullas skräckvälde mellan 82-80 f.Kr. Han kunde genom sin militär makt få sig själv utnämnd till diktator, och skulle under två år med sina blodiga proskriptioner massakrera sina politiska motståndare och konfiskera deras egendom för sig själv och sina allierade. Han genomförde också stora politiska reformer som (både med och utan våld) kraftigt begränsade folktribunernas makt. Regeringens maktbalans hamnade nästan helt hos aristokratin.
Efter hans död fanns det stor rädsla för att en legion under en demagog som Sulla skulle kunna utgöra ett hot mot Rom. Under de kommande åren erkände senaten detta och förbjöd romerska guvernörer att lämna sina provinser med sina legioner. Det var också strikt förbjudet för romerska militärledare att marschera in i Italien med mobiliserade stridskrafter: för triumftåget i staden måste armén först officiellt avmobiliseras.
Julius Caesar och det första triumviratet
Kampen mellan optimates och populares var helt blockerad av Sullas blodiga styre. Sympatier fanns dock kvar och år 70 f.Kr. blev Gnaeus Pompeius och Marcus Licinius Crassus, republikens två mäktigaste generaler, konsuler tillsammans för att återta Sullas starka begränsningar av folktribunerna och ge folket mer inflytande i politiken. Den unge politikern Gaius Julius Caesar hade blivit mycket populär bland folket för att han var mycket generös mot sina klienter, öppet uttryckte sin sympati för tidigare populares och till och med tvingades fly på grund av sina politiska uttalanden för att undgå Sullas hämnd. Efter diktatorns död blev Caesar en av Roms mäktigaste politiker och var under åren 60 och 50 f.Kr. del av en tredelad regering mellan honom själv, Pompeius och Crassus. Därför blev han utsedd till konsul och prokonsul för Gallien väster om Alperna, där han uppnådde stora segrar.
I Gallien forde Caesar krig mot galliska stammar för att skydda Roms gränser. Detta gränskonfikt utvecklades dock till ett stort erövringskrig, vilket gav Caesar mycket framgång och anseende. Caesars legioner var de bäst tränade i hela republiken och var helt lojala mot honom. Många av hans legionärer kom nämligen från familjer som hade tjänat under Marius. På grund av dessa faktorer växte en stor rädsla i senaten för att han skulle följa Sulla efter som demagog. År 56 f.Kr. stupade Crassus i sitt krig mot partherna i Syrien och triumviratet kom till ett slut.
Rom hade under Caesars frånvaro blivit ett politiskt kruttfat och det bröt ut regelbundenhet våld på gatorna. Pompeius fick särskilda befogenheter för att reglera denna spannmålsförsörjning och kunna hålla stadsväldsamheten i schack: samtidigt gick han över till optimates-sidan och försökte själv ta makten. På grund av Caesars framgång beslöt Pompeius och optimaterna vid slutet av år 50 f.Kr. att tillsammans störta den populäre generalen; de förklarade honom för förrädare av republiken och krävde att han skulle avmobilisera sin armé. Caesar satte allt på spel och orsakade en konstitutionell kris när han året efter lämnade sin provins Gallien och överskred Rubicon-bäcken (den romerska gränsen mellan Gallien och Italien) mot Rom. Tärningen var kastad och Rom förföll in i än en serie inbördeskrig, efter en kort fredlig period.
Caesars inbördeskrig
Även om senaten vände sig mot honom lyckades Caesar år 49 f.Kr. erövra hela Italien med lite motstånd. Trots ett par mindre belägningar, som slutade i överlåtelse, förflöt Caesars marsch genom halvön smärtfritt. Caesars legioner mottogs av befolkningen med öppna armar och gjorde inga ansträngningar för att plundra de erövrade områdena. Detta gjorde att de sågs som "befriare" och många av Pompeius' och optimaternas anhängare började falla från. Caesars nåd hade dock gränser - år 48 f.Kr. jämnade han helt enkelt Massilia (nu den franska staden Marseille) med marken för att det vänt sig emot honom.
Pompeius själv hade under tiden flytt: först till södra Italien, sedan till Balkan. Caesar förföljde honom och vågar sig år 48 f.Kr. på överkorsningen. Vid staden Dyrrhachium kom Pompeius nära att besegra honom, men Caesar lyckades slinka undan. Hans lojala legioner kunde omgruppera och förstörde Pompeius' armé vid den grekiska staden Pharsalus. Pompeius flydde till Egypten, där han mördades av ptolemäisk kung Ptolemaeus XIII.
Caesar var dock inte klar i Östern ännu. År därpå utnyttjade han tronstriderna i Egypten för att tillsammans med den judiske kungen Antipater avlägsna den nämnda Ptolemaeus och sätta sin syster Cleopatra tillbaka på tronen, som härskare av en romersk vasallstat. Efter att detta var genomfört erövrade han kungadömet Pontus i Mindre Asien med hjälp av sina nya allierade. Caesar återvände samma år till Rom, utnämndes till diktator och gjorde under åren 46 och 45 f.Kr. slut på resten av de pompeiska arméerna som hade flytt till Nordafrika och Iberien. Med dessa sista kampanjer blev optimates slutgiltigt besegrat och hade populares under Caesar vunnit inbördeskrigen.
Caesar mottogs år 45 f.Kr. av folket i Rom som en hjälte. Trots sitt hårda militära framförande var han mycket förlåtande mot sina motståndare: många av dem fick behålla sin position som senator. Denna nåd skulle dock också bli hans undergång när han allt mer började bete sig som en kung. År 44 f.Kr. lät Caesar sig utse till livstidsdiktator, men hans herravälde varade inte länge. På iderna i mars samma år mördades han på senatens golv av en komplott av senatorer, inklusive den unge Marcus Junius Brutus som han hade uppfostrat som sin son. Därmed tog hans herravälde ett blodigt slut och Rom skulle dras in i en ny serie inbördeskrig, som skulle få den republikanska perioden att slutligen ta slut.
Julius Caesar: despotisk härskare eller social reformator?
Julius Caesar är fortfarande en mycket kontroversiell historisk figur. Det har förts mycket debatt i över 2000 år om hur vi bör bedöma honom; var han mer en fruktansvärd despot som förstörde republiken för att få makten, eller en folkets hjälte som störtade ett korrupt system? Moderna historiker förkasta denna typ av enkla moraliska bedömningar av historiska personer från så långt tillbaka i vår historia: för att förstå det romerska samhället är detta nämligen meningslöst.
Att diskutera motivationen och tänkandet hos personer som Caesar kan dock hjälpa oss att förstå mer om det samhälle de var en del av. Caesar var för reformer av den romerska staten för att han ansåg att den gamla korrupta republiken var omöjlig eftersom den placerade all makt och rikedom i aristokratins händer. Han gjorde detta inte främst från verklig omsorg om det romerska folket, utan för att säkerställa den romerska statens överlevnad. Han visste hur man på slug väg blev populär bland plebejerna och proletariatet genom att lova dem vad de behövde, men han gjorde detta genom att helt enkelt lova dem vad de behövde. Den romerska republiken var genomsyrad av korruption och inkompetens bland aristokratin. Uppkomsten av personer som Sulla, Caesar och Augustus, som såg detta korrupta system som en fruktbar grund för att ta makten och (till folkets eller aristokratins fördel) genomdriva sin vilja, hade blivit nästan oundvikligt på grund av en ansamling av politiska faktorer under föregående århundraden.
Titus utrustning, den republikanska legionären
Legionärens vapenutrusting försågs av den romerska staten i den sena republiken. Den producerade rustning, vapen och kläder i särskilda fabricae, verkstäder över hela riket. Vapenutrusting producerades i stor skala och återanvändes: detta gjorde att legionernas utrustning var konsistent. Skillnaden mellan hastati, principes och triarii hade upphört i denna period. Istället var armén sammansatt av legionärer, hjälptrupper-kavalleri och hjälptrupper-bågskyyttar. Fördelen var att fokus låg på en konsistent typ av infanteri med konsistent beväpning, träning och uppdelning.
En legionärs utrustning var utformad för att vara så praktisk och funktionell som möjligt. En leg
