Spatha från 4:e till 7:e århundradet var primärt designad för kraftfulla huggslagen. Eftersom de flesta krigare under denna tid inte bar tung rustning, var en rundad spets (olämplig för stötar) ingen nackdel.
Bladet: Vanligtvis 71–81 cm långt med en bred, grund blodsrille. Denna fåra var avgörande för att minska vikten utan att offra styrkan.
Smidesteknik: Bladen bestod ofta av olika lager vridet stål (pattern welding). Detta skapade de karakteristiska vågiga mönstren i metallen, som i Beowulf beskrevs på ett träffande sätt som wægsweord (vågsvård).
Namn och terminologi: Svärdet i det germanska språket
I den tidiga germansk poesi och dialekter fanns ett rikt ordförråd för svärdet. Även om vi nu ofta säger "spatha", använde våra förfäder termer som:
Swerdan: Ursprunget till vårt ord "svärd", bokstavligt taget "skärväpen".
Maki: En term som vi hittar i gotiska, fornengelska och fornnordiska, förmodligen relaterad till det grekiska máchaira.
Biljo: "Splittaren" eller "hackan", en term som senare utvecklades till "bill" (som i stridsyxan eller jordbruksverktyget).
Svärd och animism: Besjälade vapen
För de germanska folken var religionen animistisk; allt kunde ha en själ. Vapen sågs inte som verktyg, utan som stridspartners.
Identitet: Svärd fick namn och personligheter, som Hrunting från eposet Beowulf eller Mimung, smitt av den legendariske Wayland the Smith.
Magi: Ett gammalt svärd skattades högre för att det bar "erfarenheten" och kraften från tidigare ägare.
Historia
Spatha var en romersk utveckling, inspirerad av de längre keltiska svärden som var lämpligare för användning av kavalleri än den kortare gladius. Precis som gladius var de tidigaste spathae främst avsedda som stötvapen. Från 2:a till 3:e århundradet började dock även infanterister använda dessa svärd, varefter spatha utvecklades till främst ett huggsvärd. Under samma period ersattes det stora romerska sköldet, scutum, gradvis av ovala och runda sköld, som clipeus.
Ett tidigt fynd av romersk spatha i germansk kontext är de 67 svärden i mossen vid Vimose (3:e århundradet). Förmodligen adopterade de germanska folken spatha från romarna, som de handlade med och tjänade i stor skala som foederati och auxilia-trupper inom de romerska arméerna.
Det bysantinska spatha
Spatha fortsatte att användas i det östromska riket, som senare blev känt som det bysantinska riket. Vid det bysantinska hovet var spatharios ("bärare av spatha") en mellanklassig hoffunktion. Andra varianter var protospatharios, spatharokandidatos och spatharokoubikoularios (för eunucker). En känd spatharokandidatos var Harald Hardrada.
Krefeld-typ spatha
En tidlig typ av igenkännligt germanskt svärd är den så kallade "Krefeld-typen", uppkallad efter ett fynd i senromerskamilitära gravar vid slottet Gelduba, Krefeld (grav 43 i Gellep), Tyskland. De militära gravarna vid Gelduba dateras från slutet av 1:a århundradet och sträcker sig fram till de tidiga frankerna på 5:e århundradet. Krefeld-typ spathae förekommer i gravar från omkring 430–460 e.Kr. Nivån på dessa svärd var betydligt enklare än senare typer.
Krefeld-typ spathae förekommer i gravar från perioden omkring 430 till 460. I dessa gravar var svärdens höga prestige ännu inte fullt utvecklad, och vissa exemplar är anmärkningsvärt enkelt utförda. De verkar främst fortsätta traditionen från romerska militärgravningar, där krigare begravdes med sitt personliga vapen. Närvaron av ett svärd kan i detta sammanhang peka på tjänst i den sena romerska armén. Sex exemplar av Krefeld-typen är kända från Gallien (Francia), fyra från Alemannien och två från England.
Merovingisk spatha
Från 5:e århundradet uppstod en inhemsk produktion av "germanska svärd", samtidigt med det västromerska rikets fall. Det germanska spatha ersatte inte den lokala sax (ett enkelsidigt svärd eller kniv), utan växte från 6:e århundradet till ett prestigefyllt vapen.
Medan nästan varje germansk krigaregrav från den hednamässiga perioden innehöll vapen, finns det i gravar från 6:e–7:e århundradet vanligtvis bara en sax och/eller spjut; endast de rikaste gravarna innehöll svärd.
Svärd kunde bli viktiga arvsföremål. Æthelstan Ætheling, son till kung Æthelred, skänkte omkring 1015 sin bror Eadmund kung Offas svärd (död 796). Svärdet var då över 200 år gammalt.
Gyllene grepp-spatha
Denna sällsynta och prestigefull svärdstyp från slutet av 5:e århundradet är främst känd från fynd i Alemannien (Pleidelsheim, Villingendorf) och Moravien (Blučina). Quast (1993) skiljer härein en "alemannisk typ" och en "frankisk typ", baserat på skillnader i skideöppning och greppdesign. Av båda typerna är endast tio exemplar kända. Ett berömt frankiskt exempel är Childeric I:s svärd († 481), funnet i hans grav i Tournai. Det var möjligen ett ceremoniellt vapen, speciellt tillverkat för hans begravning.
Ring spatha
En ring spatha, eller ringsvärd, är en variant av germanska svärd från migrationstiden. Dessa svärd karakteriseras av en liten ring på greppet. Ringsvärd blev populära i den sista fasen av migrationstiden (6:e–7:e århundradet) och har hittats i Vendel-period Skandinavien, Finland, angelsaxiskt England och på kontinenten (Sachsen, Franker, Alemannien och Langobardier). De var prestigefyllda vapen, förmodligen förbehållna kungar och högadel.
Ringen tolkas vanligtvis som en symbolisk "edring". Inom de germanska kulturerna spelade ringar och armband en framträdande roll: de var heliga föremål som ed svors på, jämförbar med den äldre torque. Genom att använda en stiliserad ring i knappen på svärdet symboliserade vapnet den edsbundna ömsesidigheten mellan stamhövding och folk.
Ofta består denna ring av två stiliserade exemplar, vilket ytterligare understryker denna rituella karaktär. Ursprunget till denna tradition kan redan ses på 6:e århundradet e.Kr. med Snartemo-svärdet.
Designen uppstod möjligen i slutet av 5:e århundradet hos de tidiga Merovingerna och spred sig snabbt till England och Skandinavien. Beowulf-dikten använder termen hring-mæl, bokstavligt "ring-svärd". Ringsvärd försvinner från de arkeologiska fynden med kristendomen, mot slutet av 7:e århundradet. Ungefär 80 exemplar har hittats i Europa, 14 av dem i Finland.
Exempel:
Kontinent: Beckum ring-svärd (cirka 475–525 e.Kr., Tyskland), Wünnenberg-Fürstenberg (grav 61, 6:e århundradet), Schretzheim svärd (grav 78, 580–620 e.Kr., med Elder Futhark-inskription).
England: Kent (eller Dover) ringsvärd, Sutton Hoo ringsvärd, Chessel Down II (Isle of Wight, tidig 6:e århundradet), Staffordshire Hoard k543 (silvering av svärd).
Skandinavien: Snartemo svärd (Norge, ca. 500 e.Kr.), Vendel ringsvärd (Sverige, 6:e århundradet), Vallstenarum svärd (Gotland, ring tillagd omkring 600 e.Kr.).
Övergång till Vikingsvärd (Karolingiska svärd)
Under 8:e århundradet fick frankiska svärdssmeder allt större tillgång till högkvalitativt stål från Centralasien, där en stålindutri uppstod. De tidigaste typerna av "Vikingsvärd" enligt Petersen (1919) dateras från andra hälften av 8:e århundradet, medan själva "Vikingsvärdet" (särskilt Ulfberht-typerna) dyker upp omkring 9:e århundradet.
